Life Just Is

Det var ett tag sedan jag bloggade och ja, det har väl hänt lite saker.

Det största, eller värsta kanske man ska säga är nog.........

Jag tar det hela från början! (Ska försöka göra en kort historia av det)

Hemma hos mina föräldrar bor en kille i 15års åldern, han ar ADHD och bor hos dem för att hans mor inte klarar av att ta hand om honom. Det är på frivillig basis som han är plaserad hos mina föräldrar.
Låt oss kalla honom "Melker".
Hos mina föräldrar bor även en liten kille på 7år, han är LVU (Lagen om Vård av Unga) plaserad hos dem.
Alltså en tvångsomhändertagning för att hans föräldrar är tungt kriminella och drogmissbrukare.

Melker här har en polare, låt oss kalla honom för "Sten" och han är 13år.
Sten har en syster i 16års åldern och tre yngre syskon, han lever i ett hem där det förekommer kriminalitet och missbruk. Herrn i huset kan vara rätt sträng!

Melker och sten hade varit ute en kväll och gjort lite bus. Detta får Herrn i huset reda på och blir förbannad. Han ringer hem till mina föräldrar och berättar vad han har fått veta och tycker att de ska träffas tillsammans med pojkarna på kvällen och prata om det.
Så de bestämmer att mamma och pappa ska ta med sig Melker på kvällen och åka till Sten för att prata om det.
-Fine!
Men när mina föräldrar varit borta ett tag så får min syster ett samtal från vår mor, där hon säger åt henne att göra i ordning gästrummet. Jaha? Okej!
Nu till saken. Stens storasyster blir alltså utslängd från sitt hem framför ögonen på mina föräldrar. Hennes mor skriker åt henne "Jag vill aldrig mer ha dig i mitt hus, ungjävel" Hon tar upp luren och ringer till socialen och säger att "-Nu får ti tamefan komma och hämta ungjäveln"
Så hon blir alltså utsläng på gatan samma kväll som mina föräldrar är där.
Mina föräldrar blir rätt upprörda och tar en snabb disskution om vad de ska göra, ringer socialen och säger att hon kan sova hos dem så länge. De pratar med henne, hon får inte ens packa sina saker för att hon ska ut ur huset.
Så min far och hon sätter sig i bilen och åker hem med det hon fått med sig.
Min mor, som är lite mer psykologisk stannar kvar och reder ut det så gott det går.
Hon lyckas iaf få dem till att slänga ner en del av hennes saker i en sopsäck som hon får med sig.
När det har lugnat sig lite så tar de en disskution om det "bus" som pojkarna gjort.
Vilket bara är en liten fis i världsrymden kontra att de precis slängt ut dottern på gatan.
Men för dem så var det viktigare att få reda ut pojkarnas bus än att reda ut problemen med dottern!
Så ja, nu har mina föräldrar ytterligare en inneboende hos sig, får se hur länge hon får stanna.

Jag kan inte begripa hur man kan göra så mot sitt eget barn.
Deras motivering var att hon ljuger så mycket och de var less på det.
Men vad kan de förvänta sig av en tonårsdotter som är uppvuxen med lögner, kriminalitet och missbruk.
Hon är tvungen att ljuga för att i huvudtaget få göra nått.
Hon har gått på fritidsgården där jag jobbar, å hon vill ju bara synas och få vara omtyckt!
Super fin människa som tyvärr trasslar in sig i lögner ibland. Men om man är uppvuxen med det så är det nog inte så lätt. Tycker så synd om alla barn och ungdomar som far illa där ute i samhället!!!